Friday, April 27, 2007

Livets stig.....

Livets stig är sällan rak. Det fanns en tid då jag inget hellre önskade än att den skulle vara motorvägsrak med endast mjuka väl avvägda kurvor. Men istället slingrade den sig envist fram och aldrig visste jag vad som dolde sig bakom nästa krök. Så en dag kom den - motorvägen. Härlig rak asfalt så långt ögat nådde. Men hur roligt var det egentligen att åka där på motorvägen? Ganska enahanda och sövande efter ett tag. Den snabba farten tjusade kanske till en början men snart märkte jag hur mycket jag missade av landskapet och hur många hisnande vackra rastplatser jag körde förbi utan att hinna bromsa. Hur mycket mer spännande var inte min snåriga stig? Visserligen vet jag fortfarande inte vad som väntar bakom kröken men jag kör tillräckligt långsamt för att hinna stanna upp och tänka efter vilken väg jag skall ta.
Jag säger som Sniff i mumintrollet " Det är underligt med vägar och floder, man ser dem gå förbi och får en hemsk lust att vara nån annanstans. Att följa med och se var de slutar......"

Sunday, April 22, 2007

I haväng möter himlen havet

Om du vandrar över kullarna i Haväng och stannar och blundar hör du havet som rasslar och brusar och fåglarna som kvittrar. Du hör fåren som bräker och hästar som gnäggar och du känner lukten av den timjan som du nyss trampade på längst din väg mot havet. Följ med på en resa till Österlens pärla! I elva bilder har jag försökt fånga mitt paradis på jorden så som det var just idag. En underbar vårsöndag i slutet på april!



I Haväng rasslar vågorna när de slår mot stranden.......


..... och i ett evigt kretslopp återfylls lagret av sten i sanden. Runda och mjuka är de en njutning att plocka. Och smeker man kinden med dem doftar de svagt av tång.


I haväng är utsikten fantastisk vare sig du blickar ut över havet där fiskebåtarna lägger nät eller bort mot Kivik där Sten doppar sitt huvud i vattnet......


..... eller ner mot Verkeån där den slingrar mellan kullarna på sin väg mot havet.

I Haväng blommar gullviva.......


........nejlika


......... backsippa


...... och viol


På kullarna njuter tackorna och lammen av gräs och timjan.......


....och sädesärlan skuttar i gräset. I haväng möter himlen havet och det är mitt paradis på jorden.

Wednesday, April 18, 2007

Varning för trädgårdsmästaresyndromet

Varje vår drabbas jag av något som jag numera döpt till trädgårdsmästaresyndromet. Det börjar med en lätt dragning till butikernas tidningshyllor där jag handlar hem varje nytt trädgårdstidningsexemplar. Sedan sitter jag uppkrupen i soffan och dräglar över underbara trädgårdar i engelsk stil. Jag ser framför mig hur min egen täppa med några enkla plantinköp kan förvandlas till en prunkande oas där jag likt en engelsk lady skall gå framåt kvällskvisten med en korg över armen och klippa bort överblommande rosor. Allt medan fåglarna kvittrar, rosorna doftar och Jeeves rensar i rabatten. Att jag varken äger korg, rosor eller butler är en petitess i sammanhanget. Fram emot början av maj går jag in i fas två. Förnekelsen. Trädgårdsmästaresyndromet är nämligen en sjukdom som effektivt ger dig glömska för alla misslyckade försök genom åren och får dig att tro att du förvandlats till Gertrud Jekyll eller ”Gröna Rum Gunnel” över en natt. Nästa steg i sjukdomsutvecklingen är att besöka plantskolor. Utan någon som helst plan (annat än bilden av den engelska trädgården i mitt huvud) tillbringar jag helgerna med orgier i plantinköp. En vit rabatt? Självklart. Lavendel och rosor? Absolut. Jag är varje plantskoleägares våta dröm. Och jag är inte ensam. Vi är tusentals och åter tusentals som vallfärdar till plantskolorna för att förverkliga våra drömmar. För på våren är allt möjligt! I mitten av juni går jag in i sista fasen – ruelsen! Inte blev det som jag tänkt i år heller. Ingenting prunkar eller växer. Alla små frön jag ivrigt sått i den lilla svindyra odlingslådan i fönsterkarmen kom inte ens så långt som till nya krukor. Ännu mindre behövde de sättas ut och härdas mot frost. De hade vissnat och dött långt innan dess. Rabatterna gror igen för jag orkar inte rensa dem. Inte ens katten vill ligga i trädgården längre. Den vita rabatten? Lavendeln och rosorna? Ja, det blev inte riktigt som jag tänkt mig. Prunkande rabatter med marktäckare som förhindrar ogräs tar några år på sig. Trädgårdarna på tidningarnas bilder har några år på nacken ( 25 till 30 sådär) vilket förnekelsefasen sett till att jag missat. Och vem klarar att hålla liv i plantorna så länge? Inte jag i alla fall. Alla inköpta växterna då? Ja, de är en sorgligt vissen men dyrbar exposé över trädgårdsmästaresyndromets årliga framfart. Finns vaccin? Nej, tyvärr inte. Trädgårdsmästaresyndromet orsakas av en bacill som likt pollen och sporer sprids genom luften tidigt på våren och som effektivt framforskats av ett gäng Linnétrogna forskare med understöd av tidningsindustrin och plantskolorna. Enda sättet att skydda sig mot det är att låsa in sig i växthuset och slänga bort nyckeln. Fast det är klart, då har man ju åtminstone någon nytta av det! Växthuset alltså!

Hjävla.....


Tuesday, April 17, 2007

Jag tror på änglar

Jag tror på änglar. För mig utstrålar de trygghet, omtanke och värme. Jag är inte troende så änglarna har inte någon religiös innebörd utan ängeln får snarare symbolisera hur vi är mot varandra. Alltså kan alla bli en ängel! Det behövs varken vingar eller gloria bara en önskan om att behandla andra människor med omtanke, kärlek och respekt. Ängel betyder budbärare och änglar har i alla tider inspirerat både konstnärer och författare. I Sverige finns en konstnär som tagit änglarna ett steg vidare tycker jag. Hon heter Lena Edwall och har ett konstnärligt fredsprojekt där hon låter placera ut betongänglar på olika ställen i världen. Man kan själv bli ängla-ambassadör och delta i utplaceringen. Förra sommaren hittade jag ( och fotograferade givetvis) en ängel på Rosendals trädgårdar i Stockholm som jag tyckte väldigt mycket om. Först efteråt fick jag veta att det var en av Lenas änglar och hörde talas om det fantastiska projektet.

“The Unitehopeproject wants to create a network of Hope, Love and Compassion all around the globe.With the help of the Unitehope Angels our vision is to build a silent chain of counteraction against destructive forces that hurt and threaten mankind. By travelling with a Unitehope Angel to a place and present it as a gift from the Unitehopeproject, we connect people all over the world and they become part of this movement. The goal is to place 49 Unitehope Angels at their destinations according to the Angel Map. For this we need your help. The project welcomes everybody to participate and travel on there own account with a Unitehope Angel to any of the remaining sites, thereby becoming a messenger of Hope, Love and Compassion. “

Vill du veta mer eller bli en “ängla-ambassadör” kan du läsa på hemsidan www.unitehopeproject.com

Inspirerad av en god vän har jag så smått börjat samla på änglar och jag ger också gärna bort änglar till andra. Men då gäller det att hitta någon som passar mottagarens personlighet! Själv är jag inte så förtjust i sötsliskiga, insmickrande och gulliga änglar utan vill helst ha rejäla damer med karaktär. Lite kantstötta och vingklippta så det syns att de levt ett spännande liv. Det passar min personlighet bättre. En av mina egna skyddsänglar kommer från Ingela Thor och Gunilla Simes, en härlig designerduo från Borlänge. Deras änglar har permanentat hår, spetsiga näsor och hängbröst som påverkats av tyngdlagen! Och de heter helt fantastiska namn som Hjävla och Hjärtrud ! Givetvis blev Hjävla min skyddsängel. Det säger ju sig själv att en ängel med det namnet måste vara en skyddsänglar med jävlar anamma!

Friday, April 13, 2007

Atlantis på Ribersborg ?

Vet ni vad det är för likhet mellan Atlantis och Ribersborgs Kallbadhus? Jo, enligt myten sjönk Atlantis i havet för att dess invånare, genom sin maktlystnad, vredgat gudarna. I Malmö sjunker Kallis snart i havet pga politikernas maktlystnad. Förfallet växer och skandalen likaså. Och alla skyller på alla. I Sydsvenskan imorse kunde man läsa att den samlade notan för förfallet bland de sportanläggningar som Malmö Stad har ansvar för snart är uppe i en miljard kronor. En miljard kronor! Det är en ofattbar summa. Aq-va-kul är stängt. Kallis riskerar att gå samma väg och Sibbarps kallbadhus är det i princip dags att riva. Och det politiska käbblet bara fortsätter. Det gäller ju att hitta en syndabock och två sina händer. Helst en syndabock som avgått och inte längre är med i fritidsnämnden. Skadan på partiet blir liksom lite mindre då tycks man resonera. Varför inte visa lite handlingskraft istället? Att agera istället för att skylla ifrån sig. Tänk om politikerna slagit näven i bordet och sagt ”det här är för jävligt men vi har följande handlingsplan för att komma till rätta med det” istället för att säga ”det här är för jävligt men det är inte vårt fel”. Förfallet är ett faktum oavsett vem som orsakat det och nu krävs lösningar både för hur renoveringen ska genomföras och hur liknande skandaler ska förhindras i framtiden. Men käbblet bara växer och politikerföraktet likaså. Och snart sjunker Kallis i havet…….

Tuesday, April 10, 2007

Anemone Nemorosa

Underbara vitsippstid! Visste ni att vitsippans knoppar bildas redan under hösten och sedan ligger under jordytan och bara väntar på vårsolen? Och att vitsipporna kan ha rötter som är över 100 år gamla? Det beror på att vitsippan har ett långt rotsystem som den förökar sig igenom och att roten växer lite varje år. Därför växer det alltid vitsippor på samma ställe, först kanske bara på en liten plätt som sedan blir större och större i takt med att åren går. I bokskogen i Torup som är mitt favoritställe i vitsippstid är hela skogen fylld av oändliga mattor av vitsippor. Det är betagande vackert och doften är fantastisk. Jag kan aldrig motstå frestelsen att plocka med mig en bukett hem. För att döva mitt dåliga samvete tänker jag på deras långa rotsystem och att de kommer tillbaks nästa år igen. Försiktigt, försiktigt lindar jag in dem i fuktigt papper så att de ska klara resan hem och sedan står de där på köksbordet och gör mig så lycklig!

Sunday, April 8, 2007

En strimma hopp...

Konstrundan som skulle ha avslutats i glädje hos mina föräldrar förbyttes i sorg. Vi möttes av brandbilar, ambulans och kaos. Av mina föräldrars högt älskade korsvirkeshus fanns bara ett utbränt skal kvar. Jag hann tänka 2000 tankar innan jag upptäckte mina föräldrar oskadda på gården. Sorgen och förlusten är obeskrivbar. I det här huset har vi tillbringat underbara somrar och härliga vintrar. Mina barn har tultat omkring på gräsmattan och badats i diskbaljan i köket efter långa varma sommardagar. I lä vid gaveln har vi druckit vitt vin i skymningen och sett solen gå ned över fälten. Det finns inte en sten, mur, stock eller fönster som min far inte kärleksfullt har vårdat och nu är ingenting sig likt. Det är chock, sorg och overklighetskänsla men också tacksamhet. En oerhört stor tacksamhet över att ingen kom till skada. Vid husknuten imorse upptäckte jag ett spirande skott. Ett tulpan som tappert försökte ta sig upp genom förkolnade husrester. Det gav en strimma hopp. Ett tecken på att livet går vidare. Nu får vi ta en dag i taget och försöka hjälpas åt att bygga upp huset igen.

Saturday, April 7, 2007

"Rastaängel"

Jag köpte en av Christels fantastiska bronsstatyer på konstrundan. Valet var svårt eftersom alla statyerna var så fantastiskt fina. Men till slut föll valet på denna "rastaängel" för att hon utstrålar så mycket energi och för att mina döttrar tyckte att hon liknar mig när jag blir ivrig och har fått en idé. Efter påsk flyttar hon hem till mig!

Wednesday, April 4, 2007

Konstrunda

Ett säkert vårtecken i Skåne är den årligt återkommande konstrundan. Den första konstrundan genomfördes 1968 och då var det tio konstnärer som ställde ut. Nu är det 150. Ursprungligen hölls den på Österlen men nu har fenomenet spridit sig över hela Skåne och i år är det fem stora och tre mindre konstrundor. Sydsvenskan publicerar alltid karta och konstnärstips och nästan lika roligt som själva konstrundan i sig är det att sitta med kartan i hand och kryssa för vem man skall besöka. Ibland är det nästan roligare! För när man sedan väl är ute på vägarna kan man bli alldeles tokig. Det är galet mycket folk överallt och i dikeskanterna står det fler bilar än det växer tussilago. Utan medhavd fikakorg riskerar du att svälta ihjäl för det är knökfullt på varje fik och restaurang. Dessutom blåser det alltid! Men är man bara rustad med mat, fleecetröja och tålamod så är det underbart roligt!

En av mina absoluta favoriter är Christel Khan. Hon målar och gör statyer men har även en helt fantastisk trädgård. I trädgården på Villa Skönadal dyker hennes statyer upp på de mest oväntade ställen. Förra året köpte jag en av hennes tavlor. Får se om det blir en liten staty i år. Vill du veta mer om Christel så kan du besöka hennes hemsida www.khan.se. Fast det roligaste är att göra ett besök live!