Sunday, April 8, 2007

En strimma hopp...

Konstrundan som skulle ha avslutats i glädje hos mina föräldrar förbyttes i sorg. Vi möttes av brandbilar, ambulans och kaos. Av mina föräldrars högt älskade korsvirkeshus fanns bara ett utbränt skal kvar. Jag hann tänka 2000 tankar innan jag upptäckte mina föräldrar oskadda på gården. Sorgen och förlusten är obeskrivbar. I det här huset har vi tillbringat underbara somrar och härliga vintrar. Mina barn har tultat omkring på gräsmattan och badats i diskbaljan i köket efter långa varma sommardagar. I lä vid gaveln har vi druckit vitt vin i skymningen och sett solen gå ned över fälten. Det finns inte en sten, mur, stock eller fönster som min far inte kärleksfullt har vårdat och nu är ingenting sig likt. Det är chock, sorg och overklighetskänsla men också tacksamhet. En oerhört stor tacksamhet över att ingen kom till skada. Vid husknuten imorse upptäckte jag ett spirande skott. Ett tulpan som tappert försökte ta sig upp genom förkolnade husrester. Det gav en strimma hopp. Ett tecken på att livet går vidare. Nu får vi ta en dag i taget och försöka hjälpas åt att bygga upp huset igen.