Här växer det snaps.....

Egentligen har jag alltid tyckt att maskrosor är vackra. De lyser ju som solen självt. Bara de växer fritt på ängarna på landet och inte i min trädgård vill säga. I många år har jag fört en ojämn kamp. Jag har rensat och rensat men bara man vänder ryggen till så nog sjutton har det växt upp en ny. Väldigt otacksamt känns det som!

Vet ni förresten varför de heter maskrosor? Jo efter de små skalbaggarna, maskarna, som lever av blommans nektar. Men kärt barn har många namn; buseblomma, busros, gulgossar, gulgubbar, gåsblommor, hajtand, hundsallat, kavaljersparoll, kuddehuvud, kådblomster, mitjamilor, mjölkgräs, mjölktistel, munkhuvud, pisseblomma, prästakrona, skabbrosor, skallnacke, smörblomster, smörfibler, smörgubbar, svinamilla, svinblomster, teleros, och äggblomster är några. Jag kommer ihåg att min mormor brukade kalla bladen för milor och vi flickor fick plocka dem och mata hönsen med. Då blev det så vacker gula i äggen sa mormor. De späda bladen kan man använda som sallad och man kan även tillaga dem ungefär som spenat. Ett trick är att ju flikigare bladen är desto beskare blir smaken. Sedan kan man ju förstås göra maskrosvin också. Och snaps!


En så nyttig växt kan man givetvis inte utrota. Det säger ju sig själv. Så nu tänker jag låta maskrosorna vara ifred. Från och med nu kommer jag att betrakta mina solar i gräsmattan med blidare ögon och tänka att här växer det snaps!