Här växer det snaps.....

Egentligen har jag alltid tyckt att maskrosor är vackra. De lyser ju som solen självt. Bara de växer fritt på ängarna på landet och inte i min trädgård vill säga. I många år har jag fört en ojämn kamp. Jag har rensat och rensat men bara man vänder ryggen till så nog sjutton har det växt upp en ny. Väldigt otacksamt känns det som!

Vet ni förresten varför de heter maskrosor? Jo efter de små skalbaggarna, maskarna, som lever av blommans nektar. Men kärt barn har många namn; buseblomma, busros, gulgossar, gulgubbar, gåsblommor, hajtand, hundsallat, kavaljersparoll, kuddehuvud, kådblomster, mitjamilor, mjölkgräs, mjölktistel, munkhuvud, pisseblomma, prästakrona, skabbrosor, skallnacke, smörblomster, smörfibler, smörgubbar, svinamilla, svinblomster, teleros, och äggblomster är några. Jag kommer ihåg att min mormor brukade kalla bladen för milor och vi flickor fick plocka dem och mata hönsen med. Då blev det så vacker gula i äggen sa mormor. De späda bladen kan man använda som sallad och man kan även tillaga dem ungefär som spenat. Ett trick är att ju flikigare bladen är desto beskare blir smaken. Sedan kan man ju förstås göra maskrosvin också. Och snaps!


En så nyttig växt kan man givetvis inte utrota. Det säger ju sig själv. Så nu tänker jag låta maskrosorna vara ifred. Från och med nu kommer jag att betrakta mina solar i gräsmattan med blidare ögon och tänka att här växer det snaps!

Tillfälligt avbrott

Idag blev det inget skrivet i bloggen. Som synes hade jag tillfälliga störningar på linjen....

Einstein goes rasta

Som ni vet gillar jag att fotografera. Men så länge jag kan minnas har jag alltid haft olika kreativa projekt på gång. Skrivit dikter och texter har jag gjort sedan barnsben och sjungit i kör likaså. Jag har provat måla i olja och akryl ( med nedslående resultat) och jag tecknade serier ett tag. Helst manga. Jag gillar att skapa med ståltråd och hönsnät och jag har provat papier machè ( kladdigt!) Betong är kul, och pärlor, och att brodera fritt..... I höstas fick jag en ny hobby. Jag gick en kurs i ulltovning och nu är jag fast. Parallellt med fotograferandet är nog tovningen det roligaste jag vet. Det finns två sätt att tova med ull antingen använder man såpa och vatten eller också tovar man med nål. Har jag ont om tid blir det såpa och vatten - hjärtan, blommor eller figurer på en stomme av skumgummi. Har jag bättre med tid tovar jag med nål. Då kan man bygga upp i stort sett vilka figurer man vill. Bara fantasin sätter stopp. Att tova är den totala avkopplingen. Jag laddar cd-spelaren med gammal bluesmusik och sedan får tankarna vandra fritt medan händerna tovar ullen! Bättre sätt att varva ner finns inte. På bilden ser ni "Einstein". Han är tovad med nål och jag gjorde honom på kursen jag gick. Sedan dess har min teknik förbättrats men jag gillar honom ändå. Speciellt rastahåret.....

Vårprimörer

Rabarber
Rheum hybridum
Polygonaceae


Rabarber odlade man i Kina redan för 3000 år sedan och då använde man den faktiskt som medicinalväxt. Rabarbern kom till Europa på 1600-talet och till Sverige först på 1800-talet. Som tur var upptäckte man att rabarbern var användbar till annat än medicin annars hade vi ju inte haft rabarberpaj! Rabarbern är min absoluta favorit primör och jag plockar mjälla fina stjälkar och experimenterar med olika pajvarianter. Efter att ha testat mängder med olika recept tycker jag fortfarande att den klassiska smulpajen blir godast men inte med vaniljsås utan kardemummagrädde.


Kardemummagrädde gör ni så här:
1 dl grädde
1-3 kryddmått kardemumma
1-3 tsk farinsocker

Vispa grädden. Rör ned socker och kardemumma.

Sparris
Asparagus officinalis

Sparris är en annan primörfavorit. Den är en mycket gammal kulturplanta som var känd av egyptierna redan för 5000-6000 år sedan. I Skandinavien har man odlat sparris först sedan 1700-talet. Sparrisen är en liljeväxt som växer vild längs kusterna i Europa, i Sverige växer den vild bl.a. på Gotland. Det finns grön och vit sparris och den gröna sparrisen är lättare att odla för den skär man av ovan jord när toppskotten fått lagom längd. Av Örjan Klein på Timjan Konsult har jag fått ett underbart recept på grön sparris. Prova!

PARMESANGRATINERAD GRÖN SPARRIS MED RUCOLASALLAD
4 portioner som förrätt
400 g färsk grön sparris
100 g ruccolasallat
1 vitlöksklyfta
4 msk grovriven parmesanost
1 msk olivolja
salt
vitpeppar
4 msk rostade pinjenötter
Skala sparrisen med potatisskalare och koka den i lättsaltat vatten. Den skall inte koka längre än att den fortfarade har kvar lite spänst. Skölj och ansa rucolasallaten och låt den rinna av väl. Hacka vitlöken. Lägg sparrisen på ett ugnsfast fat och strö över den rivna osten. Gratinera i varm ugn, 250 grader, i 4 minuter. Fräs vitlöken och rucolasallaten i olivoljan. Smaka av med salt och peppar. Servera den gratinerade sparrisen upplagd på rucolasallaten överströdd med rostade pinjenötter.

Stiltje i Bregott fabriken?

Ikväll passerade jag en kohage med vårystra kor. Nyss utsläppta skuttade de runt som vore det värsta discot i Bregott fabriken. Wow, vilken pangbild det skulle bli. En hel hög med kor som skakar loss till ljudlös musik. Ställer mig på bromsen samtidigt som jag famlar efter kameraväskan. Jäklar, fel objektiv givetvis. Byter till tele och öppnar bildörren. Vad händer? Varenda ko tvärnitar i hagen som hade jag dragit ur kontakten till musikanläggningen. Total stiltje i Bregott fabriken! Det mest spännande där är att fånga på bild är en öronviftning och käkar som idisslar. I vanmakt skruvar jag upp bilstereon med en from förhoppning om att lite Hiphop kan få dem att dansa vidare. Icke! Med en suck stuvar jag undan kameran och kör iväg. Kastar en sista blick i backspegeln och tror inte mina ögon. Nu är det minsann fullt ös igen! Och jag lovar er att allihop skrattade åt mig!

Livets stig.....

Livets stig är sällan rak. Det fanns en tid då jag inget hellre önskade än att den skulle vara motorvägsrak med endast mjuka väl avvägda kurvor. Men istället slingrade den sig envist fram och aldrig visste jag vad som dolde sig bakom nästa krök. Så en dag kom den - motorvägen. Härlig rak asfalt så långt ögat nådde. Men hur roligt var det egentligen att åka där på motorvägen? Ganska enahanda och sövande efter ett tag. Den snabba farten tjusade kanske till en början men snart märkte jag hur mycket jag missade av landskapet och hur många hisnande vackra rastplatser jag körde förbi utan att hinna bromsa. Hur mycket mer spännande var inte min snåriga stig? Visserligen vet jag fortfarande inte vad som väntar bakom kröken men jag kör tillräckligt långsamt för att hinna stanna upp och tänka efter vilken väg jag skall ta.

Jag säger som Sniff i mumintrollet " Det är underligt med vägar och floder, man ser dem gå förbi och får en hemsk lust att vara nån annanstans. Att följa med och se var de slutar......"